unknown
Ni vet ingenting. Jag har bestämt inte någon aning om motsatsen. Det är enklare att stänga av kanalen och låta de andra få ta över. Det är för stunden skönare. Allra helst vill jag veta det ni vet. Allra helst vill jag också få öppna upp den kanalen för tillförsel. MEN det är svårt att tillåta sig göra något som är så skrämmande.
idiot
att befinna sig i konstant limbo.
clueless
Jag förstår inte. Jag vet inte hur det kommer sig och jag begriper mig inte på det. Att helt okända människor, för mig, kan få mig att svalla över av känslor . Att ett föräldraskap kan tära på min själ, som förhoppningsvis har möjligheten, men framförallt har lång tid kvar till ett sådant. Att jag kan känna hur hela min kropp blir fumlig och höra hur hjärtat och pulsen slår i taket. Jag förstår inte.
Aj
Vareviga torsdag är det samma sak. Vareviga torsdag äter den mest obehagliga känslan upp mig från insidan. Den får mig att vilja lägga mig ned på marken i fosterställning och skrika. Gärna slå hejdlöst och okontrollerat i marken. Men det går inte. Det kan jag inte. Jag får inte. Har nu förstått varför denna förjävliga känsla kryper på och det gör det ännu värre.
Utkast: Mar. 17, 2014
många vilsna leenden
/livet
livet.
den senaste tiden har du endast erbjudit mig en hel jävla massa vrede och avundsjuka.
du pissar på mig med gul illaluktande stråle.
nu börjar det bli ganska överväldigande och det vore fint om annat fanns att erbjudas.
tack.
förmodligen finaste versen någonsin
Jag försöker att gå som en man,
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort,
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig.
utkast:
nu
vad som med blotta ögat kan se ut som en vacker, välkomnande och glad söndag kan med en kaffekopp för lite bli en söndag fylld med ångest. tankar och gråa hål som bara blir mörkare med tiden. idag vaknade jag och kände hur fantastisk och inbjudande söndagen var, och det var den, för en stund. efter möten med fantastiska människor och med existentiella frågor som återkommande ämne flyr gärna mina tankar ut på en resa som påminner mig om hur skört livet är. hur snabbt saker och ting kan förändra en persons liv och dess omgivning. det är känslosamt och tynger mig, men framför allt värdesätta den tid som man tillbringar tillsammans, om det så bara är för en kopp kaffe och kortspel. punkt.
ÅÅÅÅÅÅÅHHHH!!!
nollnollnollnoll
nu står man här med huvudet i sanden. (eller mer liggandes i fosterställning) mina misstag äter upp mig innifrån och jag har lärt mig en hel del. ni vet när man haft ett sådant underbart träningspass att kroppen är alldeles mör och gosig att man släpar benen efter sig, så känns alla mina steg. tunga nedrans betongklumpar. det finns så mycket som jag önskar att jag gjort annorlunda under mina senaste år, beslut jag tagit som jag inte kan förstå hur jag tänkte just där och då. det är beslut som jag förhoppnigsvis lärt mig något av, så att jag kan göra om och göra rätt... det är många frågor som virvlar omkring i min lilla hjärna att de tillsammans skulle kunna fylla koranen. och det gör mig mer disträ än vanligt. (wow, att det var möjligt...) timmar kan gå där jag bara stirrar utan att rent fysiskt göra något, eller där min kropp jobbar av automatik och hjärnan jobbar på högvarv, fast i en annan kategori. kommer på mig själv då hjärnan tappar bort sig i alla tankar och omgivningen plötsligt öppnar upp sig inför mina ögon. det är en sådan konstig känsla. obehaglig. vill inte tappa bort mig, försvinna från verkligheten. usch. måste lära mig att handla "rätt". #
whiteblankpage
vill känna på hur det känns. vad kommer hända med mig. vem kommer jag att bli. eller kommer jag förbli detta jag...
låt oss alla bara skjuta från höften
svart på vitt. vitt på svart.
/DUMÅSTEMÅSTE!/
Right now I am having a hard time believing. Ever since I was a little girl I have been told that there is a prince out there for every princess. Growing up with that in mind I have not been pushing myself or even tried to catch a prince, since I would not have to. Now I am not so sure. One year ago I started off seeing my childhood sweetheart, during that summer my heart beat in an overpowering way. It finally happened. Though it all ended with too many question marks and a whole lot of crying. I lost my faith for a few months, thinking the fairytale was not for me. The winter came and so did a boy. Reaching out his hand in the cold winter, spooning me warm. My self esteem raised and maybe this time would be different, maybe this boy was my prince. Trying my hardest not to put too many feelings into whatever it was we were doing. Failed. This boy, who could have been my prince ended up being the biggest ass. It is starting to get summer now and I am having the hardest time believing that I will find someone someday. I am questioning everything about me; my look, my personality, my fear of letting my feelings or anyone else trick me. I hate every kind of break-up even those who I am not involved in. Though I have never been more ready to face every up- and downside of a relationship. It is so backhanded and I do not know what to do. I have lost my faith again. All I know is that I have to stop crying myself to sleep every single night, and try to believe that there is a prince out there somewhere.
flyttapådig
Trodde inte att jag kunde gråta,
det har jag fått äta upp den senaste tiden.
#
"Det har gått dagar, men känslan infinner sig fortfarande. I början var det ingen match, senare dagar har tårarna krupit fram i de mest offentliga sammanhang. Det är en ständig smärta där mitt förkolnade hjärta befinner sig. Det gör så ont. Mina tankar och känslor kretsar kring samma vårblomma, utan att finna ro. När det börjar växa fram förhoppningar och drömmar, backar livet tre steg bakåt. Känslan att aldrig nå ända fram växer sig större för varje dag. Jag är trött på att somna med intorkade tårar längs kinderna."
JÄVLABRAOSV
thoughts
/nude/
ensamt och konstigt.
it's amazing how things can turn out
har spännande saker på g. oooh
