unknown
Ni vet ingenting. Jag har bestämt inte någon aning om motsatsen. Det är enklare att stänga av kanalen och låta de andra få ta över. Det är för stunden skönare. Allra helst vill jag veta det ni vet. Allra helst vill jag också få öppna upp den kanalen för tillförsel. MEN det är svårt att tillåta sig göra något som är så skrämmande.
idiot
att befinna sig i konstant limbo.
clueless
Jag förstår inte. Jag vet inte hur det kommer sig och jag begriper mig inte på det. Att helt okända människor, för mig, kan få mig att svalla över av känslor . Att ett föräldraskap kan tära på min själ, som förhoppningsvis har möjligheten, men framförallt har lång tid kvar till ett sådant. Att jag kan känna hur hela min kropp blir fumlig och höra hur hjärtat och pulsen slår i taket. Jag förstår inte.
Aj
Vareviga torsdag är det samma sak. Vareviga torsdag äter den mest obehagliga känslan upp mig från insidan. Den får mig att vilja lägga mig ned på marken i fosterställning och skrika. Gärna slå hejdlöst och okontrollerat i marken. Men det går inte. Det kan jag inte. Jag får inte. Har nu förstått varför denna förjävliga känsla kryper på och det gör det ännu värre.
Utkast: Mar. 17, 2014
många vilsna leenden
/livet
livet.
den senaste tiden har du endast erbjudit mig en hel jävla massa vrede och avundsjuka.
du pissar på mig med gul illaluktande stråle.
nu börjar det bli ganska överväldigande och det vore fint om annat fanns att erbjudas.
tack.
Fy skämmes
Trodde nog inte att det var möjligt. Trodde väl att jag var stark nog. I ärlighetens namn har jag nog alltid vetat. Din jävla vekling. Dags att växa upp och skaka av sig. För som drömmarna utspelar sig, så bra kan det bara inte bli.
Obeskrivligt
Det är ord som är ärligare än vad jag är van vid, förmodligen mer behövliga än dessa vita lögner om att allt ordnar sig. Varenda mening fascinerar mig och jag blir lika tagen och överrumplad varje gång. Hans ord gör mig sorgsen och kroppen får mig att fälla tårar trots order. Jag finner livsglädje och lovar mig själv att le åt någon okänd nästa dag.
förmodligen finaste versen någonsin
Jag försöker att gå som en man,
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort,
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig.
utkast:
nu
vad som med blotta ögat kan se ut som en vacker, välkomnande och glad söndag kan med en kaffekopp för lite bli en söndag fylld med ångest. tankar och gråa hål som bara blir mörkare med tiden. idag vaknade jag och kände hur fantastisk och inbjudande söndagen var, och det var den, för en stund. efter möten med fantastiska människor och med existentiella frågor som återkommande ämne flyr gärna mina tankar ut på en resa som påminner mig om hur skört livet är. hur snabbt saker och ting kan förändra en persons liv och dess omgivning. det är känslosamt och tynger mig, men framför allt värdesätta den tid som man tillbringar tillsammans, om det så bara är för en kopp kaffe och kortspel. punkt.
Gubbe - eka - vatten - fisk
När dofterna som vanligtvis har samma doft dag ut och dag in helt plötsligt har andra inslag. När kroppen utan förvarning hungrar som aldrig förr efter vad livet mer har att erbjuda. När hjärnan inser att munnen inte slutat le under dagen. När hopp infinner sig. När luckor fylls i och pusselbitar faller på plats. När hjärnan släpper drömmarna och kommer ner på jorden för att "face the facts". När den lilla boosten haft sin topp och börjar dala. När det känns som om verkligheten är tillbaka.
ÅÅÅÅÅÅÅHHHH!!!
nollnollnollnoll
nu står man här med huvudet i sanden. (eller mer liggandes i fosterställning) mina misstag äter upp mig innifrån och jag har lärt mig en hel del. ni vet när man haft ett sådant underbart träningspass att kroppen är alldeles mör och gosig att man släpar benen efter sig, så känns alla mina steg. tunga nedrans betongklumpar. det finns så mycket som jag önskar att jag gjort annorlunda under mina senaste år, beslut jag tagit som jag inte kan förstå hur jag tänkte just där och då. det är beslut som jag förhoppnigsvis lärt mig något av, så att jag kan göra om och göra rätt... det är många frågor som virvlar omkring i min lilla hjärna att de tillsammans skulle kunna fylla koranen. och det gör mig mer disträ än vanligt. (wow, att det var möjligt...) timmar kan gå där jag bara stirrar utan att rent fysiskt göra något, eller där min kropp jobbar av automatik och hjärnan jobbar på högvarv, fast i en annan kategori. kommer på mig själv då hjärnan tappar bort sig i alla tankar och omgivningen plötsligt öppnar upp sig inför mina ögon. det är en sådan konstig känsla. obehaglig. vill inte tappa bort mig, försvinna från verkligheten. usch. måste lära mig att handla "rätt". #
whiteblankpage
vill känna på hur det känns. vad kommer hända med mig. vem kommer jag att bli. eller kommer jag förbli detta jag...
