Tittade på tvåan idag, när jag åt min goda hemmagjorda - fantastiska - extraordinära skål med pasta och tomatsås, och tror att jag fann samhällets stora kämpe, kvinnan som ska få undervisa mina (ehm...) framtida (ehm...) barn (smil). En kvinna med de rätta ambitionerna, med det rätta konceptet för att få barn att lära sig. "Jakten på det demokratiska klassrummet" hette avsnittet, där hon arbetade på Manhattan New School. Denna fantastiska kvinna tog med sig barnen på utflykter, hade research groups, barnen fick välja ämne och sedan bjuda in någon kunnig för att ställa frågor - intervjua. Barnen fick anteckna allt och deras anteckningar sammanställde hon sedan till en bok, en bok i veckan, som användes till läsövningar - fantastiskt! WOW!

bakisångesten äter upp mig innifrån. känns som om jag tittar på en persons liv från ovan, samtidigt kan jag känna alla känslorna som personen upplever. lever inte riktigt i nuet antar jag. tror att gårdagen gjorde mig mer osäker på mig själv än någonsin. fruktansvärt dumt och sant. att inte vilja bete sig som man gör kanske inte är den finaste känslan, önska att man är någon annan - ännu sämre. nu ska jag somna och önska att en ny istid är påväg.

man växer tydligen som människa när man lär sig att ta hand om sig själv. men det var så mycket finare att ha sitt bästa kompisgäng att dela allt med, reflektera med, finna lösningar eller bara vara. älskade vänner på andra sidan jordklotet; jag saknar er så det gör ont, sådär att jag måste kippa efter andan, tårka tårar och snyta mig. tänker tillbaka på sommaren, åren - höstterminen i sjuan när vi lärde känna varandra, ni är så fina. ni gör mig så glad. alla minnen. åh.