nu står man här med huvudet i sanden. (eller mer liggandes i fosterställning) mina misstag äter upp mig innifrån och jag har lärt mig en hel del. ni vet när man haft ett sådant underbart träningspass att kroppen är alldeles mör och gosig att man släpar benen efter sig, så känns alla mina steg. tunga nedrans betongklumpar. det finns så mycket som jag önskar att jag gjort annorlunda under mina senaste år, beslut jag tagit som jag inte kan förstå hur jag tänkte just där och då. det är beslut som jag förhoppnigsvis lärt mig något av, så att jag kan göra om och göra rätt...  det är många frågor som virvlar omkring i min lilla hjärna att de tillsammans skulle kunna fylla koranen. och det gör mig mer disträ än vanligt. (wow, att det var möjligt...) timmar kan gå där jag bara stirrar utan att rent fysiskt göra något, eller där min kropp jobbar av automatik och hjärnan jobbar på högvarv, fast i en annan kategori. kommer på mig själv då hjärnan tappar bort sig i alla tankar och omgivningen plötsligt öppnar upp sig inför mina ögon. det är en sådan konstig känsla. obehaglig. vill inte tappa bort mig, försvinna från verkligheten. usch. måste lära mig att handla "rätt". #

 

vill känna på hur det känns. vad kommer hända med mig. vem kommer jag att bli. eller kommer jag förbli detta jag...